(October 14, 1824 - June 29, 1886) was a French painter of the generation preceding the Impressionists. Monticelli was born in Marseille in humble circumstances. He attended the École Municipale de Dessin in Marseille from 1842 to 1846, and continued his artistic training in Paris, where he studied under Paul Delaroche at the École des Beaux-Arts. In Paris he made copies after the Old Masters in the Louvre, and admired the oil sketches of Eugene Delacroix. In 1855 he met Narcisse Diaz, a member of the Barbizon school, and the two often painted together in the Fontainebleau Forest. Monticelli frequently adopted Diaz's practice of introducing nudes or elegantly costumed figures into his landscapes. He developed a highly individual Romantic style of painting, in which richly colored, dappled, textured and glazed surfaces produce a scintillating effect. He painted courtly subjects inspired by Antoine Watteau; he also painted still lives, portraits, and Orientalist subjects that owe much to the example of Delacroix. After 1870, Monticelli returned to Marseille, where he would live in poverty despite a prolific output, selling his paintings for small sums. An unworldly man, he dedicated himself singlemindedly to his art. The young Paul Cezanne had befriended Monticelli in the 1860s, and the influence of the older painter's work can be seen in Cezanne's work of that decade. Between 1878 and 1884 the two artists often painted landscapes together, once spending a month roaming the Aix countryside. Although Monticelli experimented briefly around 1870 with a treatment of light reflecting the discoveries of the Impressionists, he found the objectivity of this approach uncongenial. Confronted with criticism of his style of painting Monticelli himself remarked, "I paint for thirty years from now". The work of this instinctive painter reached its greatest spontaneity in the decade before his death in 1886.   Related Paintings of Artist Adolphe Joseph Thomas Monticelli :. | Figures at a Fountain | Still Life with Sardines and Sea-Urchins | Port of Cassis | Gallant Meeting in the Park | Port of Cassis |
Related Artists:
Jean Clouet
French Painter, ca.1485-1541 painter. He was chief painter to Francis I and produced many pastel portraits of members of the French court. Clouet was one of the best 16th-century portrait painters, both incisive and delicate in the psychological characterization of sitters. His drawings are simple, broad, and subtle; his paintings are fresh in colour, subdued in modeling, and minute in execution. He was celebrated in his lifetime as the equal of Michelangelo. His son Francois Clouet (c. 1515 ?C 72) took his place as official painter to Francis I in 1540.
Francesco Morandini Da Poppi
Italian Painter (1544-1597)
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.